Icebug24, del 3
Det gick framåt hela tiden, eller snarare nedåt. Vi gick i princip rakt norrut. Till slut kom vi fram till ett stup. Vi var för långt österut, så det var bara att ta sig västerut för att försöka hitta en väg ner. Brant som attan var det. Till slut kom vi ner och tog oss över en bäck som hade ett tjockt snötäcke på sig. Kontroll nr 52 hittade vi ganska enkelt. Bara att traska över våtmarken. Jag funderade flera gånger på risken att trampa ur skon i myren. Strax innan kl. 23 fortsatte vi mot 33:an. Planen var att gå till stigen som gick söder om Östra Syterbäcken till bron vid renvaktarstugan och därefter följa stigen till bro F över Tärnaån. Nu började bekymren.

Bilden visar hur det kan se ut. Bilden lånad av Team Starcus.
Det var sumpigt och blött hela tiden, och eftersom det gick utför så var det lätt att gå. Det var långt som vi skulle gå för att komma till 33:an. Drygt en mil. Jag kände att magen gjorde sig påmind så det blev att snabbt toabesök, eller i alla fall buskbesök. När vi fortsatte så kändes det mycket bättre i magen. Efter en kvart eller något liknande så kom jag på att kompassen saknades. Inte tänkte jag gå tillbaka efter den. Vi körde på Johans.
Efter mycket spanande efter både bro och renvaktarstuga så kom vi fram till att vi inte skulle hitta bron om vi gick så långt från Östra Syterbäcken som vi gjorde. Vi var tvungna att vara närmare vattendraget. Därför lämnade vi den s.k. stigen och började gå längre ned i branten. Mycket buskar och björkar. Inte kul att ta sig fram, och till slut kom vi fram till Tärnaån. Vi hade missat bron.
Nu var goda råd dyra. Klockan var ca 00:30. Medans Johan kollade på kartan så försökte jag hitta ett ställe att vada över. Precis där Östra Syterbäcken ansluter till Tärnaån kunde man komma över. Med varsin stödpinne kom vi över utan några större problem. Det vi skulle göra nu var inte kul. Björkar, buskar och annat som var i vägen var vi tvungna att forcera för att ta oss norrut i drygt en kilometer till bro F. Som tur var så var det lättare att gå en bit upp från Tärnaån. Efter ett antal andra vad så kom vi fram till bron. Humöret steg när vi såg bron. Äntligen någonting positivt. Det hade varit tungt de sista timmarna och Johan gick lite långsammare i backarna nu. Vi gick över bron.
Det var fortvarande mörkt, men inte så mörkt att man behövde pannlampa annat än för att läsa kartan. Stigmarkeringar syntes väl och vi hade bestämt oss för att ta sommarleden från bron till bäck Vajjajukka, och därefter följa bäcken till kontroll 33. Nu var det så att vi inte hittade sommarleden direkt, utan fick leta lite. Tiden gick, och vi blev lite förbaskade på att lederna var så dåligt markerade. Vi hittade den till slut och följde den åt sydost, mot 33:an.
Det var inte så långt att gå och vi hade uppskattat sträckan till drygt 2 kilometer innan bäcken skulle dyka upp. Vid bäcken skulle det finnas en bro också. Vi skulle inte över bron, utan ta vänster och följa bäcken till kontrollen. Enkelt. Vi kom fram till ett vattendrag som jag tyckte var bäcken. Det tyckte inte Johan, så vi fortsatte. Leden anslöt till vinterleden, vilket den skulle göra enligt kartan. Vi travade på och letade efter bron och vattendraget. Det gick uppåt hela tiden, och till slut, efter att vi gått för långt så konstaterade vi att vattendraget och bron inte skulle dyka upp. Jag trodde att det första vattendraget som vi kom till var det rätta. Jag var helt övertygad om det. Johan tyckte att det var ett för litet vattendrag. Dessutom hade han spanat efter en bro, som vi inte skulle gå över.
Klockan var ca.02:15 när vi vände och gick tillbaka. Hade vi haft hjärnan med oss så hade vi tagit vänster där sommarleden anslöt till vinterleden. Vi tog höger istället och tappade tid och tog onödigt många höjdmeter. Nu var vi bara tvungna att få någonting i magen. Vi var slitna båda två och Johan verkade helt mosig. Den senaste timmen hade han inte något speciellt högt tempo. Vid vattendraget så brassade vi mat igen. Vi åt Nasi Goreng och godare mat har man ju ätit, men det var bra med något varmt i magen. Strax innan kl. 03:00 så var vi på väg mot kontroll 34. Vi hade under måltiden bestämt oss för att strunta i 33:an. Den täta vegetationen från vattendraget upp till kontrollen kändes övermäktig för oss just då.
Kontroll nr 34 var vid någonting som hette Kungens hus. Vi höll lite bättre fart ditåt och till slut kom vi fram till husen. Frågan var vid vilket av husen kontrollen var. Självklart det som låg längst bort. Klockan var ca 03:45 när vi lämnade husen. Skulle vi ta samma väg tillbaka så skulle vi gå onödigt långt för att komma tillbaka till bro F. Vi bestämde oss för att följa Tärnaån får att komma snabbare till bron. Det gick ganska bra att följa de stigar som fanns. Vid ett tillfälle skulle vi hoppa över ett dike och det var bara ren tur att Johan inte rasade i på rygg. Det hade varit muntert.
Vi var tillbaka vid bron kl. 04:40 och gick över. Nu skulle vi till 35:an. Myggorna hade blivit riktigt besvärliga nu. Regnjackans huva fick vi användning för. Jag anpassade farten efter Johan och vi gick återigen över område som var sumpigt. Det var bitvis tungt att gå, men så länge vi gick så kom vi framåt. Jag hade uppskattat hur lång tid vi hade på oss att ta oss tillbaka. Kontroll 36, 83, 81 skulle vi strunta i. Det var vi överens om redan vid Kungens hus, 34:an. Nu gällde det att plocka 35,57, 65 och 100.
När vi kommit över myren och fortsatte uppåt mot 35:an så kroknade Johan helt. Det gick riktigt långsamt. Efter ett tag kom jag på att jag kunde ta en del av hans utrustning. Jag tog ca 1 kg och han tömde även en flaska på vatten för att ryggsäcken skulle bli lättare. Ett par gel drog han i sig också. Vi käkade också en mix av nötter och russin. Jag kände mig hela tiden stark och gick före. Jag fick vänta på Johan varje gång som jag stannade. Eftersom jag gick före utan kompass så drog jag mig oavsiktligt för långt åt höger. Det gjorde att vi var på väg runt Voukkenase, nr 35. Det kändes inte kul att behöva gå snett tillbaka för att komma rätt igen. Nu gjorde det inte så mycket, men jag ville inte att Johan skulle slita mer än nödvändigt. Lite dåligt samvete hade jag för att jag bara traskat på. Där tappade vi också minst en kvart, kanske en halvtimme.
Vi var för övrigt hela tiden överens om vilken väg vi skulle gå. Det var bara nu som det blev lite tokigt. Det hade vi inte råd med. Vi var inte helt säkra på att vi skulle hinna tillbaka i tid. Jag var nästan helt övertygad om att vi skulle komma för sent.
Vi gick nedåt och kom till Kungsleden som vi följde en bit. Nu tog vi kompasskurs mot renvaktarstugan som låg vid nödtelefon B, vid stugan. Det var mulet och blåste en del. Myggorna hade försvunnit i alla fall. Då det gick utför var det lätt att gå. Vi gjorde en del stopp och det var skönt att stanna upp och vila. Johan var fortvarande trött. Tempot kunde inte bli speciellt högt, så nu var det viktigt att stoppen blev så få och korta som möjligt. Frukostgröten fick vi strunta i, likaså lunchen. Nu var det bråttom.
Vi höll kursen mot renvaktarstugan, men blev osäkra på var vi var. Vi stannade flera gånger, och jag tog på mig en underställströja under t-shirten för att få lite mer på mig. Understället var fuktigt och det dröjde länge innan jag var varm igen. Vi grubblade länge medans vi gick och eftersom man inte såg topparna så kändes det väldigt osäkert. Det enda som var säkert var att vi hade följt kompassen. Därför fortsatte vi. Till slut, efter någon timme kändes det som, såg vi stugan. Äntligen. Vi var på rätt väg. Vid stugan tog vi en kort paus. Skönt att ta av sig ryggsäcken. Min vänstra skuldra hade klagat länge nu. Det var länge sedan som jag tränade med ryggsäck och kanske hade jag mer vikt på vänster skuldra. Svullet var det i alla fall.
Johan hade beräknat att vi skulle hinna tillbaka i tid. Det var bara att traska vidare. När vi gått en stund undrade han när vi skulle komma till passet. Han hade talat om passet redan tidigare. När jag sade att vi var i passet så klarnade det. Det är så lätt att tänka lite fel när man är trött. Vi fortsatte på sommarleden, på södra sidan om Västra Syterbäcken. Nu skulle vi till 57:an.
Vid vadstället strax innan nödtelefon A så vadade vi. Det var kallt i vattnet och vadet var lite längre. Tyvärr så var det ett onödigt vad eftersom vi upptäckte att nästa vad skulle vara knepigare och kanske farligt. Alltså gick vi tillbaka och vadade åter igen över Västra Syterbäcken. Där tappade vi också för många minuter. Vi struntade i 57:an.
Vi struntade även i 69:an. Vi skulle inte hinna ta den. Det gick ganska långsamt nu, men vi rörde oss framåt. Jag kände mig stark och fick vänta på Johan. Johan gick annars för mig den sista timmarna. Han bestämde tempot.
De sista kilometrarna innan vi kom till skidbacken var jobbiga. En hel del uppåt fast vi tyckte att det skulle gå nedåt. Vi följde Kungsleden ned mot kontroll 100, men beslöt efter en stund att strunta i den och att ta en enklare väg genom skogen ned till bilvägen. Enklare var kanske att ta i, men ned kom vi.
Vi var ganska trötta när vi gick i mål på 23:44. Resultatlistan finns på http://www.icebug24.com/results/result24.pdf
Varm gulaschsoppa i mål var gott. Vi gick till rummet och satt och pustade ett bra tag innan vi duschade. Sedan sov vi i ca 3 timmar innan det var dags för middagsbuffén och prisutdelningen. Vi vann ingenting. VI pratade en del med andra också. Det var skönt att lägga sig igen när vi var tillbaks i rummet.
Vi vaknade och åt frukost 08:30. Nu hade vi ett antal timmar på oss inna planet skulle ta oss tillbaka till Stockholm. Direktflyg minsann.
Efter packning och städning av rum så var det lugnt. Vi var inte sugna på att röra oss så mycket.
Vi pratade en del med ett par engelsmän. De kom sist i tävlingen och hade ingen erfarenhet av snö i fjällen. Snö och dimma var ingen bra kombination för dem. Efter att ha irrat omkring på väg till kontroll nr. 83 så gav de upp, gick ner och gick i mål på 8:13
För min egen del så fungerade allt bra. Mat, dryck, kläder, packning. Jag var mest nöjd med att jag ändå orkade hela tiden. Jag kände mig stark hela tiden. Det var en kort stund vid 05?tiden som jag kände mig lite sömnig, men det gick över. Fotsulorna hade jag ont i på lördag kväll och på söndagen, men de kändes bra på måndagen.
Jag är glad att jag tog en del av Johans packning, men jag önskade att jag kunnat göra mer. Vi var överens och sams hela tiden, vilket är en förutsättning för att det ska funka. Det gäller att känna av den andre när det är jobbigt. Vi frågade hur det kändes och var även tysta under långa stunder.
Ska man göra om det här? Utan att tveka det minsta så svarar jag JA. Så bra som det kändes så måste jag göra det. Johan sade att om han ska köra igen så blir det med sovpaus på natten. Jag ska inte sova. Det funkar att bara köra på.
Det som jag ska förändra träningsmässigt är att jag ska:
- träna mer med ryggsäck och vikt, varje långpass blir med ett par kilo i ryggan
- träna i backe, gå upp och springa ned, regelbundet ca 1 ggn/vecka
Eventuellt skippar jag köket, och kan få ned vikten på så sätt. Fast varmt i magen är inte fel. Vi får se hur det blir. Om Johan vill sova så får jag ragga en ny medlöpare.
2007-08-02
Thomas Lummi