20 september
Nu har det gått ett par dager sedan jag sprang 100 km i Uppsala. Det känns fortfarande overkligt. Vad som känns oerhört kul är att jag aldrig under de 40 varven på 2,5 km-banan tyckte att det var tråkigt. Jag visste vad som skulle komma bakom nästa kurva, men tanken att "jag har sett det förut, och det är boooooring" dök aldrig upp. Jag har funderat en hel del på varför man kan pressa sig att fortsätta, trots att man (jag) inte borde ha kunnat det. Man är väl envis.
När jag pratade med Johan om loppet så sade han att jag hade tur som inte råkade ut för någonting allvarligt. Det kanske är så, men jag trodde att jag kanske skulle greja det. Det gjorde jag också, och priset jag får betala nu, den närmaste tiden, är inaktivitet och kurering i två veckor.
Jag gick ut lugnt och tanken var att dricka var 2,5 km. Jag drack också varje 2,5 km utom vid 92,5 och 97,5 km. Jag hade lite bråttom då, för maxtiden ville jag inte missa. Jag åt också någonting vid varje varvning, förutom då jag inte drack. Det som kändes bäst hela tiden var Vitargos energikaka. Den smakade precis som den energikakan som jag hade med mig till fjällen. Jag vet inte vad en sådan kostar, men kanske 20 kr/st. Jag bakade för 40 kr kilot.
Sedan var det banan och chips som jag åt. En liten bit pizza testade jag också, men jag misstänkte att magen skulle protestera så jag åt ytterst lite. Några kex slank ned någonstans mellan 60 och 80 km, minns inte när. Det var lite salt som jag vill ha.
Jag kom in för 5 km på 31 minuter och 20 km på 2,08. Sedan kollade jag inte på klockan förrän jag sprungit 17 varv. Då hade jag sprungit 42195 meter och lite till. Tiden blev strax under 5 timmar, minns inte riktigt vad. 50 km, alltså 10 varv, passerades på 5,59,59. Det var inte en medveten satsning att komma under 6 timmar, utan det bara blev så. Jag tittade inte på klockan då, utan LM meddelande tiden.
Vid 10 km fick jag ont i vänster knä och från 15 till 16 km hade jag sällskap av en tjej som höll ett högre tempo än vad som kändes bra för mig. Jag släppte efter 16 km och körde mitt tempo. Det onda i knäet släppte helt vid 30 km, och sedan kände jag inte av det så pass mycket att det störde.
Jag fick några svackor där blodsockerhalten var nere i knäna, och då fick man ta det lugnt. För min del så kom det efter 50 km. Vet inte riktigt när, men det kändes bra att gå. Man får gå fort, för då är det lättare att komma igång med löpningen igen. Jag gick så fort jag kunde och sprang på grusvägarna i parken. För varje varv efter 50-55 km så gick jag mer och mer. Nu låter det som om man gick väldigt mycket, men så var det inte.
Det längsta jag sprungit innan den här tävlingen är Ursvik Ultra. Det var 75 km och terräng. 5 varv på en 15 km-bana. Mitt i natten med pannlampa. Det tog 11,32 om jag minns rätt. Det längsta jag sprungit på asfalt är 66 km. Det var i Trollöpet i Bergen, Norge, Jag bröt 100 km-loppet där efter 6 varv.
När jag började närma mig 60 km så såg jag 66 km som en delseger. Allting efter det är längre än vad jag någonsin sprungit på asfalt. Vetskapen om att jag skulle greja det piggade upp mig. När jag hade sprungit 27 eller 28 varv så frågade jag hur många varv jag sprungit. 28 blev svaret. 28 varv är 70 km.
30 km återstod. 12 varv återstod. Jag började räkna ned varven från det att det var 13 eller 14 varv kvar. Det kändes bättre att veta att det var 13 varv kvar, än 32,5 km.
34 varv, 85 km, passerades på en tid som jag inte noterade. Jag har ingen aning om vad klockan var. Det var bara ytterligare ett varv. Då hade jag sprungit dubbla marathondistansen. Helt overkligt. Det kändes konstigt. Dubbla marathondistansen.
Varven rullade på och jag pratade med en del medtävlande medans jag gick och med funktionärerna vid varvningen. Staffan var ute och fotograferade vid något tillfälle. Det piggade upp.
När det återstod 5 varv så sade jag till 5unktionärerna att det var 5 kvar. Sedan stack jag iväg igen. När jag kom in för varvning så sade LM att det var något konstigt med mina tider eller varv. Jag orkade inte bry mig om det utan litade på att de löste det.
När jag kom in för varvning och alltså hade tre varv kvar så fick jag information om att allt var ok. Jag hade tre varv kvar. Då var det bara att köra på. Jag stannade inte vid kontrollen, utan fortsatte.
Vid två varv kvar så sade Janne S att det var tre varv kvar. De hade kontrollerat varvtiderna noga. Det var ingen idé att hänga läpp för det. Jag hade räknat fel. Jag drack lite och fortsatte.
Efter en stund så kändes det tungt. Jag gick igen. Det var nog både beskedet att det var tre varv kvar, men framför allt så var jag trött och hade riktigt ont i benen, ned mot fötterna. Efter en stund så sprang jag igen.
Vid två varv kvar så kollade jag på klockan. Den visade på 13,07 när jag kom in i kontrollen. Jag stannade inte längre än nödvändigt, utan åt banan och drack sportdryck. Sportdryck var för övrigt det enda jag drack under loppet. Inte vatten, kaffe, cola eller annat. Ett glas vid varje varv. Jag satte på mig en Buff på huvudet och tog på mig ett par fingervantar som jag för övrigt fått på Trollöpet. Det var lite kyligt ute och blåste en del.
Det näst sista varvet gick jag, förutom de sista 200 metrarna innan varvningen. Jag hade tid att räkna på tider. Om jag kom in på 13,35 så skulle jag greja 14 timmar om jag var något snabbare på sista varvet. Jag var inte orolig, men kände mig lite stressad.
Jg kom in på 13.33 och stannade inte. Nu gällde det. Med hur många minuter skulle jag greja 14 timmar?
Det var mörkt ute nu. Den sista halvtimmen hade det blivit riktigt mörkt. Som tur var så visste man var man skulle springa, så jag behövde inte fundera på det.
Jag sprang hela sista varvet. Smärtan i ben och fötter kånde jag inte av alls. Kroppen pumpade ut endorfiner och jag pinnade på så fort jag kunde.
Jag kom i mål på 13,54,28. Jag hade grejat det.
När jag pratade med Johan om loppet så sade han att jag hade tur som inte råkade ut för någonting allvarligt. Det kanske är så, men jag trodde att jag kanske skulle greja det. Det gjorde jag också, och priset jag får betala nu, den närmaste tiden, är inaktivitet och kurering i två veckor.
Jag gick ut lugnt och tanken var att dricka var 2,5 km. Jag drack också varje 2,5 km utom vid 92,5 och 97,5 km. Jag hade lite bråttom då, för maxtiden ville jag inte missa. Jag åt också någonting vid varje varvning, förutom då jag inte drack. Det som kändes bäst hela tiden var Vitargos energikaka. Den smakade precis som den energikakan som jag hade med mig till fjällen. Jag vet inte vad en sådan kostar, men kanske 20 kr/st. Jag bakade för 40 kr kilot.
Sedan var det banan och chips som jag åt. En liten bit pizza testade jag också, men jag misstänkte att magen skulle protestera så jag åt ytterst lite. Några kex slank ned någonstans mellan 60 och 80 km, minns inte när. Det var lite salt som jag vill ha.
Jag kom in för 5 km på 31 minuter och 20 km på 2,08. Sedan kollade jag inte på klockan förrän jag sprungit 17 varv. Då hade jag sprungit 42195 meter och lite till. Tiden blev strax under 5 timmar, minns inte riktigt vad. 50 km, alltså 10 varv, passerades på 5,59,59. Det var inte en medveten satsning att komma under 6 timmar, utan det bara blev så. Jag tittade inte på klockan då, utan LM meddelande tiden.
Vid 10 km fick jag ont i vänster knä och från 15 till 16 km hade jag sällskap av en tjej som höll ett högre tempo än vad som kändes bra för mig. Jag släppte efter 16 km och körde mitt tempo. Det onda i knäet släppte helt vid 30 km, och sedan kände jag inte av det så pass mycket att det störde.
Jag fick några svackor där blodsockerhalten var nere i knäna, och då fick man ta det lugnt. För min del så kom det efter 50 km. Vet inte riktigt när, men det kändes bra att gå. Man får gå fort, för då är det lättare att komma igång med löpningen igen. Jag gick så fort jag kunde och sprang på grusvägarna i parken. För varje varv efter 50-55 km så gick jag mer och mer. Nu låter det som om man gick väldigt mycket, men så var det inte.
Det längsta jag sprungit innan den här tävlingen är Ursvik Ultra. Det var 75 km och terräng. 5 varv på en 15 km-bana. Mitt i natten med pannlampa. Det tog 11,32 om jag minns rätt. Det längsta jag sprungit på asfalt är 66 km. Det var i Trollöpet i Bergen, Norge, Jag bröt 100 km-loppet där efter 6 varv.
När jag började närma mig 60 km så såg jag 66 km som en delseger. Allting efter det är längre än vad jag någonsin sprungit på asfalt. Vetskapen om att jag skulle greja det piggade upp mig. När jag hade sprungit 27 eller 28 varv så frågade jag hur många varv jag sprungit. 28 blev svaret. 28 varv är 70 km.
30 km återstod. 12 varv återstod. Jag började räkna ned varven från det att det var 13 eller 14 varv kvar. Det kändes bättre att veta att det var 13 varv kvar, än 32,5 km.
34 varv, 85 km, passerades på en tid som jag inte noterade. Jag har ingen aning om vad klockan var. Det var bara ytterligare ett varv. Då hade jag sprungit dubbla marathondistansen. Helt overkligt. Det kändes konstigt. Dubbla marathondistansen.
Varven rullade på och jag pratade med en del medtävlande medans jag gick och med funktionärerna vid varvningen. Staffan var ute och fotograferade vid något tillfälle. Det piggade upp.
När det återstod 5 varv så sade jag till 5unktionärerna att det var 5 kvar. Sedan stack jag iväg igen. När jag kom in för varvning så sade LM att det var något konstigt med mina tider eller varv. Jag orkade inte bry mig om det utan litade på att de löste det.
När jag kom in för varvning och alltså hade tre varv kvar så fick jag information om att allt var ok. Jag hade tre varv kvar. Då var det bara att köra på. Jag stannade inte vid kontrollen, utan fortsatte.
Vid två varv kvar så sade Janne S att det var tre varv kvar. De hade kontrollerat varvtiderna noga. Det var ingen idé att hänga läpp för det. Jag hade räknat fel. Jag drack lite och fortsatte.
Efter en stund så kändes det tungt. Jag gick igen. Det var nog både beskedet att det var tre varv kvar, men framför allt så var jag trött och hade riktigt ont i benen, ned mot fötterna. Efter en stund så sprang jag igen.
Vid två varv kvar så kollade jag på klockan. Den visade på 13,07 när jag kom in i kontrollen. Jag stannade inte längre än nödvändigt, utan åt banan och drack sportdryck. Sportdryck var för övrigt det enda jag drack under loppet. Inte vatten, kaffe, cola eller annat. Ett glas vid varje varv. Jag satte på mig en Buff på huvudet och tog på mig ett par fingervantar som jag för övrigt fått på Trollöpet. Det var lite kyligt ute och blåste en del.
Det näst sista varvet gick jag, förutom de sista 200 metrarna innan varvningen. Jag hade tid att räkna på tider. Om jag kom in på 13,35 så skulle jag greja 14 timmar om jag var något snabbare på sista varvet. Jag var inte orolig, men kände mig lite stressad.
Jg kom in på 13.33 och stannade inte. Nu gällde det. Med hur många minuter skulle jag greja 14 timmar?
Det var mörkt ute nu. Den sista halvtimmen hade det blivit riktigt mörkt. Som tur var så visste man var man skulle springa, så jag behövde inte fundera på det.
Jag sprang hela sista varvet. Smärtan i ben och fötter kånde jag inte av alls. Kroppen pumpade ut endorfiner och jag pinnade på så fort jag kunde.
Jag kom i mål på 13,54,28. Jag hade grejat det.
Kommentarer:
Trackback