20 september
Nu har det gått ett par dager sedan jag sprang 100 km i Uppsala. Det känns fortfarande overkligt. Vad som känns oerhört kul är att jag aldrig under de 40 varven på 2,5 km-banan tyckte att det var tråkigt. Jag visste vad som skulle komma bakom nästa kurva, men tanken att "jag har sett det förut, och det är boooooring" dök aldrig upp. Jag har funderat en hel del på varför man kan pressa sig att fortsätta, trots att man (jag) inte borde ha kunnat det. Man är väl envis.
När jag pratade med Johan om loppet så sade han att jag hade tur som inte råkade ut för någonting allvarligt. Det kanske är så, men jag trodde att jag kanske skulle greja det. Det gjorde jag också, och priset jag får betala nu, den närmaste tiden, är inaktivitet och kurering i två veckor.
Jag gick ut lugnt och tanken var att dricka var 2,5 km. Jag drack också varje 2,5 km utom vid 92,5 och 97,5 km. Jag hade lite bråttom då, för maxtiden ville jag inte missa. Jag åt också någonting vid varje varvning, förutom då jag inte drack. Det som kändes bäst hela tiden var Vitargos energikaka. Den smakade precis som den energikakan som jag hade med mig till fjällen. Jag vet inte vad en sådan kostar, men kanske 20 kr/st. Jag bakade för 40 kr kilot.
Sedan var det banan och chips som jag åt. En liten bit pizza testade jag också, men jag misstänkte att magen skulle protestera så jag åt ytterst lite. Några kex slank ned någonstans mellan 60 och 80 km, minns inte när. Det var lite salt som jag vill ha.
Jag kom in för 5 km på 31 minuter och 20 km på 2,08. Sedan kollade jag inte på klockan förrän jag sprungit 17 varv. Då hade jag sprungit 42195 meter och lite till. Tiden blev strax under 5 timmar, minns inte riktigt vad. 50 km, alltså 10 varv, passerades på 5,59,59. Det var inte en medveten satsning att komma under 6 timmar, utan det bara blev så. Jag tittade inte på klockan då, utan LM meddelande tiden.
Vid 10 km fick jag ont i vänster knä och från 15 till 16 km hade jag sällskap av en tjej som höll ett högre tempo än vad som kändes bra för mig. Jag släppte efter 16 km och körde mitt tempo. Det onda i knäet släppte helt vid 30 km, och sedan kände jag inte av det så pass mycket att det störde.
Jag fick några svackor där blodsockerhalten var nere i knäna, och då fick man ta det lugnt. För min del så kom det efter 50 km. Vet inte riktigt när, men det kändes bra att gå. Man får gå fort, för då är det lättare att komma igång med löpningen igen. Jag gick så fort jag kunde och sprang på grusvägarna i parken. För varje varv efter 50-55 km så gick jag mer och mer. Nu låter det som om man gick väldigt mycket, men så var det inte.
Det längsta jag sprungit innan den här tävlingen är Ursvik Ultra. Det var 75 km och terräng. 5 varv på en 15 km-bana. Mitt i natten med pannlampa. Det tog 11,32 om jag minns rätt. Det längsta jag sprungit på asfalt är 66 km. Det var i Trollöpet i Bergen, Norge, Jag bröt 100 km-loppet där efter 6 varv.
När jag började närma mig 60 km så såg jag 66 km som en delseger. Allting efter det är längre än vad jag någonsin sprungit på asfalt. Vetskapen om att jag skulle greja det piggade upp mig. När jag hade sprungit 27 eller 28 varv så frågade jag hur många varv jag sprungit. 28 blev svaret. 28 varv är 70 km.
30 km återstod. 12 varv återstod. Jag började räkna ned varven från det att det var 13 eller 14 varv kvar. Det kändes bättre att veta att det var 13 varv kvar, än 32,5 km.
34 varv, 85 km, passerades på en tid som jag inte noterade. Jag har ingen aning om vad klockan var. Det var bara ytterligare ett varv. Då hade jag sprungit dubbla marathondistansen. Helt overkligt. Det kändes konstigt. Dubbla marathondistansen.
Varven rullade på och jag pratade med en del medtävlande medans jag gick och med funktionärerna vid varvningen. Staffan var ute och fotograferade vid något tillfälle. Det piggade upp.
När det återstod 5 varv så sade jag till 5unktionärerna att det var 5 kvar. Sedan stack jag iväg igen. När jag kom in för varvning så sade LM att det var något konstigt med mina tider eller varv. Jag orkade inte bry mig om det utan litade på att de löste det.
När jag kom in för varvning och alltså hade tre varv kvar så fick jag information om att allt var ok. Jag hade tre varv kvar. Då var det bara att köra på. Jag stannade inte vid kontrollen, utan fortsatte.
Vid två varv kvar så sade Janne S att det var tre varv kvar. De hade kontrollerat varvtiderna noga. Det var ingen idé att hänga läpp för det. Jag hade räknat fel. Jag drack lite och fortsatte.
Efter en stund så kändes det tungt. Jag gick igen. Det var nog både beskedet att det var tre varv kvar, men framför allt så var jag trött och hade riktigt ont i benen, ned mot fötterna. Efter en stund så sprang jag igen.
Vid två varv kvar så kollade jag på klockan. Den visade på 13,07 när jag kom in i kontrollen. Jag stannade inte längre än nödvändigt, utan åt banan och drack sportdryck. Sportdryck var för övrigt det enda jag drack under loppet. Inte vatten, kaffe, cola eller annat. Ett glas vid varje varv. Jag satte på mig en Buff på huvudet och tog på mig ett par fingervantar som jag för övrigt fått på Trollöpet. Det var lite kyligt ute och blåste en del.
Det näst sista varvet gick jag, förutom de sista 200 metrarna innan varvningen. Jag hade tid att räkna på tider. Om jag kom in på 13,35 så skulle jag greja 14 timmar om jag var något snabbare på sista varvet. Jag var inte orolig, men kände mig lite stressad.
Jg kom in på 13.33 och stannade inte. Nu gällde det. Med hur många minuter skulle jag greja 14 timmar?
Det var mörkt ute nu. Den sista halvtimmen hade det blivit riktigt mörkt. Som tur var så visste man var man skulle springa, så jag behövde inte fundera på det.
Jag sprang hela sista varvet. Smärtan i ben och fötter kånde jag inte av alls. Kroppen pumpade ut endorfiner och jag pinnade på så fort jag kunde.
Jag kom i mål på 13,54,28. Jag hade grejat det.
När jag pratade med Johan om loppet så sade han att jag hade tur som inte råkade ut för någonting allvarligt. Det kanske är så, men jag trodde att jag kanske skulle greja det. Det gjorde jag också, och priset jag får betala nu, den närmaste tiden, är inaktivitet och kurering i två veckor.
Jag gick ut lugnt och tanken var att dricka var 2,5 km. Jag drack också varje 2,5 km utom vid 92,5 och 97,5 km. Jag hade lite bråttom då, för maxtiden ville jag inte missa. Jag åt också någonting vid varje varvning, förutom då jag inte drack. Det som kändes bäst hela tiden var Vitargos energikaka. Den smakade precis som den energikakan som jag hade med mig till fjällen. Jag vet inte vad en sådan kostar, men kanske 20 kr/st. Jag bakade för 40 kr kilot.
Sedan var det banan och chips som jag åt. En liten bit pizza testade jag också, men jag misstänkte att magen skulle protestera så jag åt ytterst lite. Några kex slank ned någonstans mellan 60 och 80 km, minns inte när. Det var lite salt som jag vill ha.
Jag kom in för 5 km på 31 minuter och 20 km på 2,08. Sedan kollade jag inte på klockan förrän jag sprungit 17 varv. Då hade jag sprungit 42195 meter och lite till. Tiden blev strax under 5 timmar, minns inte riktigt vad. 50 km, alltså 10 varv, passerades på 5,59,59. Det var inte en medveten satsning att komma under 6 timmar, utan det bara blev så. Jag tittade inte på klockan då, utan LM meddelande tiden.
Vid 10 km fick jag ont i vänster knä och från 15 till 16 km hade jag sällskap av en tjej som höll ett högre tempo än vad som kändes bra för mig. Jag släppte efter 16 km och körde mitt tempo. Det onda i knäet släppte helt vid 30 km, och sedan kände jag inte av det så pass mycket att det störde.
Jag fick några svackor där blodsockerhalten var nere i knäna, och då fick man ta det lugnt. För min del så kom det efter 50 km. Vet inte riktigt när, men det kändes bra att gå. Man får gå fort, för då är det lättare att komma igång med löpningen igen. Jag gick så fort jag kunde och sprang på grusvägarna i parken. För varje varv efter 50-55 km så gick jag mer och mer. Nu låter det som om man gick väldigt mycket, men så var det inte.
Det längsta jag sprungit innan den här tävlingen är Ursvik Ultra. Det var 75 km och terräng. 5 varv på en 15 km-bana. Mitt i natten med pannlampa. Det tog 11,32 om jag minns rätt. Det längsta jag sprungit på asfalt är 66 km. Det var i Trollöpet i Bergen, Norge, Jag bröt 100 km-loppet där efter 6 varv.
När jag började närma mig 60 km så såg jag 66 km som en delseger. Allting efter det är längre än vad jag någonsin sprungit på asfalt. Vetskapen om att jag skulle greja det piggade upp mig. När jag hade sprungit 27 eller 28 varv så frågade jag hur många varv jag sprungit. 28 blev svaret. 28 varv är 70 km.
30 km återstod. 12 varv återstod. Jag började räkna ned varven från det att det var 13 eller 14 varv kvar. Det kändes bättre att veta att det var 13 varv kvar, än 32,5 km.
34 varv, 85 km, passerades på en tid som jag inte noterade. Jag har ingen aning om vad klockan var. Det var bara ytterligare ett varv. Då hade jag sprungit dubbla marathondistansen. Helt overkligt. Det kändes konstigt. Dubbla marathondistansen.
Varven rullade på och jag pratade med en del medtävlande medans jag gick och med funktionärerna vid varvningen. Staffan var ute och fotograferade vid något tillfälle. Det piggade upp.
När det återstod 5 varv så sade jag till 5unktionärerna att det var 5 kvar. Sedan stack jag iväg igen. När jag kom in för varvning så sade LM att det var något konstigt med mina tider eller varv. Jag orkade inte bry mig om det utan litade på att de löste det.
När jag kom in för varvning och alltså hade tre varv kvar så fick jag information om att allt var ok. Jag hade tre varv kvar. Då var det bara att köra på. Jag stannade inte vid kontrollen, utan fortsatte.
Vid två varv kvar så sade Janne S att det var tre varv kvar. De hade kontrollerat varvtiderna noga. Det var ingen idé att hänga läpp för det. Jag hade räknat fel. Jag drack lite och fortsatte.
Efter en stund så kändes det tungt. Jag gick igen. Det var nog både beskedet att det var tre varv kvar, men framför allt så var jag trött och hade riktigt ont i benen, ned mot fötterna. Efter en stund så sprang jag igen.
Vid två varv kvar så kollade jag på klockan. Den visade på 13,07 när jag kom in i kontrollen. Jag stannade inte längre än nödvändigt, utan åt banan och drack sportdryck. Sportdryck var för övrigt det enda jag drack under loppet. Inte vatten, kaffe, cola eller annat. Ett glas vid varje varv. Jag satte på mig en Buff på huvudet och tog på mig ett par fingervantar som jag för övrigt fått på Trollöpet. Det var lite kyligt ute och blåste en del.
Det näst sista varvet gick jag, förutom de sista 200 metrarna innan varvningen. Jag hade tid att räkna på tider. Om jag kom in på 13,35 så skulle jag greja 14 timmar om jag var något snabbare på sista varvet. Jag var inte orolig, men kände mig lite stressad.
Jg kom in på 13.33 och stannade inte. Nu gällde det. Med hur många minuter skulle jag greja 14 timmar?
Det var mörkt ute nu. Den sista halvtimmen hade det blivit riktigt mörkt. Som tur var så visste man var man skulle springa, så jag behövde inte fundera på det.
Jag sprang hela sista varvet. Smärtan i ben och fötter kånde jag inte av alls. Kroppen pumpade ut endorfiner och jag pinnade på så fort jag kunde.
Jag kom i mål på 13,54,28. Jag hade grejat det.
17 september
Det blev lite bilder tagna i Uppsala. Jag väljer att visa en på mig själv...
Jag hade långa tights och jackan hela dagen. Det var varmt ibland, men vinden kylde ganska duktigt emellanåt.
Benen känns bättre idag och jag kan gå hyffsat i alla fall. Kroppen känns lite trött, men annars funkar allt.
Jag hade långa tights och jackan hela dagen. Det var varmt ibland, men vinden kylde ganska duktigt emellanåt.
Benen känns bättre idag och jag kan gå hyffsat i alla fall. Kroppen känns lite trött, men annars funkar allt.
16 september
I går sprang jag 100 km. Det var i Uppsala som tävlingen Uppsala 100 km arrangerades av Staffan Åkerblom. Nu finns det två 100 kmlopp i Sverige. Den andra heter Lapland Ultra.
För min del var det det tredje 100 kmloppet som jag ställt upp i. Det första var 1999 och Hultsfreds Ultra. Där bytte jag till 50 km efter att fått bekymmer under loppet. Den andra tävlingen var Trollöpet 2002 eller 2003 där Johan och jag var med. Jag bröt vid 66 km, så gårdagens tävling var lyckad på så sätt att jag klarade av det. Johan bytte till 63 km och fick alltså ett resultat i och med det.
Tiden blev 13,55. Det var 5 minuter från maxtid. Väl inom marginalen alltså. 50 km passerades på 5,59,59 och maradistansen på strax under 5 timmar.
Själva tävlingen var välorganiserad och välarrangerad. Det var 40 varv på 2,5 kmbanan som man skulle springa. Vid varvningen fanns en klocka där man kunde se tiden. Jag tittade inte på klockan mer än kanske 5 gånger. Jag sprang för övrigt utan pulsmätare och klocka. Det viktiga var att ta sig runt inom maxtiden, och det lyckades jag med.
Banan i Uppsala var flack, fast efter ett par timmar så blir kroppen väldigt uppmärksam på den allra minsta förändringen i höjd. Jag sprang på alla varv förutom det näst sista som jag gick. Dock så sprang jag inte hela tiden på alla varven. Ibland gick jag och pratade med andra som också tog det lite lugnare, och ibland gick jag för att kroppen sade ifrån.
Jag fick ont i kroppen på olika ställen. Vid 10 km kände jag av vänster knä. Det gick över vid 30 km, och sedan kände jag inte av det speciellt mycket. När jag rör på knäet nu så gör det ont på insidan av det. Vad som däremot bekymmrar mig mer är att jag fick ont på framsidan av vristerna. Vänster ben har en ordentlig svullnad nu och jag går inte mer än nödvändigt. Höger vrist känns lite bättre. Sedan känns det i kroppen när man rör på sig, men det är bara träningsvärk.
Idag är det vilodag. Ser fram emot att se mellantiderna på loppets hemsida. Bilder från loppet finns här. Jag tog lite bilder innan starten. Får se var de hamnar.
För min del var det det tredje 100 kmloppet som jag ställt upp i. Det första var 1999 och Hultsfreds Ultra. Där bytte jag till 50 km efter att fått bekymmer under loppet. Den andra tävlingen var Trollöpet 2002 eller 2003 där Johan och jag var med. Jag bröt vid 66 km, så gårdagens tävling var lyckad på så sätt att jag klarade av det. Johan bytte till 63 km och fick alltså ett resultat i och med det.
Tiden blev 13,55. Det var 5 minuter från maxtid. Väl inom marginalen alltså. 50 km passerades på 5,59,59 och maradistansen på strax under 5 timmar.
Själva tävlingen var välorganiserad och välarrangerad. Det var 40 varv på 2,5 kmbanan som man skulle springa. Vid varvningen fanns en klocka där man kunde se tiden. Jag tittade inte på klockan mer än kanske 5 gånger. Jag sprang för övrigt utan pulsmätare och klocka. Det viktiga var att ta sig runt inom maxtiden, och det lyckades jag med.
Banan i Uppsala var flack, fast efter ett par timmar så blir kroppen väldigt uppmärksam på den allra minsta förändringen i höjd. Jag sprang på alla varv förutom det näst sista som jag gick. Dock så sprang jag inte hela tiden på alla varven. Ibland gick jag och pratade med andra som också tog det lite lugnare, och ibland gick jag för att kroppen sade ifrån.
Jag fick ont i kroppen på olika ställen. Vid 10 km kände jag av vänster knä. Det gick över vid 30 km, och sedan kände jag inte av det speciellt mycket. När jag rör på knäet nu så gör det ont på insidan av det. Vad som däremot bekymmrar mig mer är att jag fick ont på framsidan av vristerna. Vänster ben har en ordentlig svullnad nu och jag går inte mer än nödvändigt. Höger vrist känns lite bättre. Sedan känns det i kroppen när man rör på sig, men det är bara träningsvärk.
Idag är det vilodag. Ser fram emot att se mellantiderna på loppets hemsida. Bilder från loppet finns här. Jag tog lite bilder innan starten. Får se var de hamnar.
6 september
Det är torsdag. Vi kom hem i från fjällen i måndags. Filmen blev väldigt bra och bilderna likaså. Någon reseberättelse har jag inte hunnit skriva ännu. Det kanske bara blir en kort redogörelse. Vi får se.
I tisdags var det födelsedagsfirande här hemma, och i onsdags var det första dagen på nya jobbet på ÅF. De har ett introduktionsschema för mig och jag känner mig väldigt välkommen. Det känns skönt. Jag cyklade dit i morse och hittade inte den smartaste vägen, men hemåt gick det bättre.
I kväll körde jag sista träningspasset med grannarna. Nåja, en granne och hans kompis i alla fall. På lördag är det Bellmanstafetten. Det blir cykling i morgon också.
I tisdags var det födelsedagsfirande här hemma, och i onsdags var det första dagen på nya jobbet på ÅF. De har ett introduktionsschema för mig och jag känner mig väldigt välkommen. Det känns skönt. Jag cyklade dit i morse och hittade inte den smartaste vägen, men hemåt gick det bättre.
I kväll körde jag sista träningspasset med grannarna. Nåja, en granne och hans kompis i alla fall. På lördag är det Bellmanstafetten. Det blir cykling i morgon också.